Glasbruken i Uppvidinge

I Uppvidinge kommun har genom åren funnits inte mindre än 27 glasbruk och glastillverkare. Det äldsta bruket är Johanstorp, som grundades som en filial till Kosta redan 1858. Fem år senare var det dags för Rydefors.
I Älghult socken kan vi räkna till inte mindre än 14 glasbruk. I Lenhovda socken har det funnits 9, i Nottebäck 2 och i Åseda 1 glasbruk. Om vi betraktar det gamla Uppvidinge härad, som i kommunreformen 1970 fick lämna ifrån sig några glasbruksrika socknar, bland andra Ekeberga, Hälleberga och Algutsboda, så finner vi att Uppvidinge är Glasriket!

Text: Lars Thor

Lenhovda socken:
1. Johanstorp I 1858-1887
2. Östervik 1868-1936/1949
3. Bostorp 1872-1915
4. Kylleskruv 1879-1887
5. Renshult 1890-1890
6. Johanstorp II 1897-1910
7. Hjertsjö 1906-1936
8. Värends glasbruk 1936-1963
9. Alster Glasstudio 1994-2000

Nottebäck socken:
10. Rosdala 1895-2001/2012
11. Lindshammar 1905-2008/2012

Åseda socken:
12. Åseda 1947-1977
27. Persson & Persson, Ösjöbol 2017-

Älghult socken:
13. Rydefors/Bockaskruv 1863-1970
14. Björkå 1872-1962
15. Kronofors 1873-1928
16. Alsterfors 1886-1980
17. Berghem 1887-1951
18. Idesjö I 1887-1935
19. Långaskruv 1894-1897
20. Flöxhult 1896-1910
21. Hofgård 1899-1923
22. Idesjö II/Berghälla 1905-1906
23. Älghult 1933-2002
24. Kulla 1936-1939
25. Sjöhyttan 1985-
26. Hauges glas 1994-



Linné i våra trakter
Linné är för eftervärlden mest känd för att ha systematiserat växtriket, men hans författarskap rymmer även en lång rad värdefulla kulturhistoriska iakttagelser. Han sändes av rikets ständer ut på resor, av vilka öländska/gotländska resan 1741 och skånska resan 1749 förde honom till de småländska hemtrakterna. Syftet med resorna var att i frihetstidens och merkantilismens samhälle finna de inhemska nyttigheter som kunde ersätta dyra importvaror.

Naturligtvis var Linnés landskap något helt annat än det är i våra dagar. Vägarna bestod mest av slingrande stigar mellan byar, bondens åkrar var små och fyllda med stenrösen, och de sedermera så berömda småländska stenmurarna hade ännu ej börjat byggas. Lövskogen var mer utbredd än nu.

Båda resorna genom Småland tar sin början i Vetlanda och Korsberga. Han anländer till Uppvidinge härad vid nuvarande Lindshammar och fortsätter via Nottebäck till Växjö. Under den första resan vänder han från Växjö till Lenhovda för att därifrån utgå till Kalmar och Öland.

De kulturhistoriska inslagen i resorna är många. Han beskriver järnbruk, han beskriver bondens arbete på åker och äng, han beskriver de viktiga näringarna med framställning av träkol, tjära, beck och pottaska. Allt detta i avsikt att för samtiden påvisa det omfattande småländska näringslivet. För eftervärlden är hans iakttagelser ovärderliga. Han möter också 1741 landshövdingen Koskull som vid den tiden tillsammans med kollegan i Kalmar Staël von Holstein är i färd med att anlägga Kosta glasbruk.

/Lars Thor

Linnés resa genom Uppvidinge 1749
Över Grannkonebro, som är bron över Mörrumsåns upprinnelse,
kom Linné in i Uppvidinge på sin resa till Öland. Han reste då på den äldsta av de tre väger som idag finns vid Lindshammar. Han passerade sedan gården Sissebäck med sina stora stenmurar och vidare förbi torpet Borgen och genom Heda by.

Därefter kom han förbi torpet Stamåla där boplatsfynd från stenåldern har gjorts. Sedan åkte sällskapet genom Skruvs by och soldattorpet nr 25, där Börje Grodman var indelt soldat. Nerför Skruvali fick åkdonen bra fart ner till torpet Engelholm, ett torp under Enghults säteri som strax därefter passerades. Så var man framme vid Klafreda och Klafreda ström.

När Linné hade passerat Klavreström fortsatte han dem gamla landsvägen genom Norrhults by som hade elva gårdar och finns på kartan från 1689. När Linné passerade byn var åkermarken ej stenröjd och all slåtter skedde med lie runt stenarna.

I Nöbbeledsby fanns en Gästgivaregård som samtidigt var skjutsstation och här bytte förmodligen Linné hästar innan han fortsatte till Nottebäck där han den 6 maj 1749 noterar:

”Notebecks kyrka låg bredvid vägen, där vi råkade magister Kalmberg, en av mina forna disciplar i naturkunnighet.” Bland de växter han visade Linné fanns en som Linné aldrig tidigare hade sett och som gjorde honom mycket uppsluppen. Om denna för honom helt främmande ört skrev han: ”Stellaria (spindelört). Denna lilla ört har varit bekant vid Montpellier och i varma delar av Europa, men at hon skolat ha vuxit i Sverige, hade väl aldrig någon förmodat, förr än magister Kalmberg här funnit henne vid Notebeck, växande bland Pulsatilla på öppna fälten”. I sin ”Flora svecica”, utgiven 1755, preciserade Linné växtlokalen till ”torra och steniga ställen vid Nottebäcks kyrka”.

Linnés sällskap lämnade sedan Uppvidinge efter att ha passerat Vitthult, Elmeshult, Ålshult och Asby.

/Lars Masseck
Källor: Nottebäcks-Granhult Hembygdsböcker och L-O Borglids: I Linnés fotspår.